Idag skulle Astrid fyllt 100 år och det visste flera av mina elever. Sen pratade vi om henne och hennes böcker länge, länge. Alla har en relation till Astrids böcker, det är härmed bevisat.
Efter nästan tre månader börjar eleverna lära känna oss lärare. Då börjar berättelserna komma. Om kriget. Om pappa som är alkoholist. Om tankar att inte leva längre. Det är som om de nu öppnar och säger "titta här, titta vad jag har varit med om". Hur bemöter man sådant?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar