Det har egentligen varit en kort vandringsdag. Bara ett par timmar från Vistas till Nallo. Ungefär halvvägs pekar Per en spetsig bergstopp och säger
- Hördu, Marie. Det där är Nallo. Ska vi inte upp där idag?
- Jo, säger jag men menar det inte. Knäna gör ont. Gårdagen bestod av 12 timmars vandring och kroppen har inte hunnit återhämta sig under natten. Men en utmaning kan jag inte motstå.
Framme i Nallo upprepar Per sitt förslag. Kom igen nu, du bangar väl inte? Solen skiner och det är 20 grader varmt. Perfekt väder för en topptur. Jag tiger, snörar om kängorna och testspringer en runda. Knän och fötter klarar sig men jag får inte sitta still för länge.
- Okej, vi kör. Ska bara bunkra energi först.
Fruktsoppa, knäckebröd med ost, singoallakex.
Ett par timmar senare står vi på toppen. Utsikten är obeskrivlig. Kebnekaises sydtopp skymtar och bergsmassivet framför oss är imponerande. Lite längre bort står tre nya bekantskaper och tänker andra tankar. Här står jag. För en vecka sedan tog det slut med Jonas. Jag har ännu inte erkänt för mig själv att jag är gravid fastän jag innerst inne vet. Jag ler mot Keb, ler mot Per som ler tillbaka, ler mot de snöklädda bergen, ler mot min framtid som trots allt är ljus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar