13. Den här veckan

Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra. Med männen alltså.

2.45 i lördagsnatt stod jag på dansgolvet på ett uteställe i stan och dansade. Jag var glad och onykter och tittade mig omkring efter intressanta människor. Bara någon meter bort stod en kille i rutig skjorta vänd snett bort från mig. Han var mycket bekant. Jag hann tänka "det är inte han". Men det var det. Det var den kille som var den första som visade att jag var intressant när jag flyttade till min nya hemstad. Han såg mig, intresserade sig för mig, var nära mig och hade flickvän. Jag föll, fast jag visste att jag inte borde göra det. Jag var inte speciell för honom. Förutom mig fanns det också flera andra som fick hans komplimanger och kramar. Men jag var svältfödd på närhet och kunde eller ville inte stå emot. Han är det största svin jag träffat. Han har varit notoriskt otrogen alla år jag känt honom men uppenbarligen har han något som drar till sig kvinnor.

När han till slut vände sig mot mig såg jag att det var han. Det var minst fem år sedan jag såg honom sist och mitt i vår kram blir det plötsligt tryckare. Kvällens sista dans. Vi klamrar oss fast vid varandra. Jag minns inte vilken låt som spelades. Vi drack vatten i baren. En vakt sa till oss att stället stänger. Förlovningsringen glänste på hans vänsterhand. Vi gick mot min lägenhet i många minusgrader med armarna om varandra. Han följde med mig upp. Och en timme senare gick han igen.

Dagen efter är han tillbaka och om jag inte hade varit sval som en marskväll hade han nog klätt av både mig och sig själv. Hur kan man vara helt sorglös. Hur kan man vara otrogen och dagen efter bara tänka att det här gav mig ny energi, då var det värt det? Hur kan man låta sin förlovningsring röra vid någon annan? Hur kan man ligga i någon annans armar medan ens flickvän jobbar kväll på sjukhuset? Hur kan man åka hem efter närhet med någon annan och laga revbensspjäll och låtsas som ingenting? Jag förstår inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag borde säga nej till honom. Jag har bara sagt nja än så länge. Jag borde inte tillåta att han gör så här mot någon samtidigt som djävulen i mig säger att han får ta ansvar för sitt eget liv, jag bara råkar finns här.

Har inte hört av honom på tre dagar. Funderar på om det kommer att dröja ett par dagar eller flera år innan jag träffar på honom igen.