18. Min favoritfödelsedag

När jag fyllde 21 år gick jag på folkhögskola och blev gratulerad av mina klasskompisar. På eftermiddagen skolkade jag från tillvalet och åkte med Jens och Magnus på fågelskådartur. Det var svinkallt och jag frös som en gris. På vägen hem fikade vi på Kupan i Havdhem. Jag fick ett ljus format som ett hjärta och en svart second hand-tröja med Visby Gutes emblem.

Men allra bäst var nog den senaste födelsedagen. Jag repade med revyn när jag fick ett telefonsamtal från Interflora med ett meddelande om att det fanns blommor till mig. Jag repade i flera timmar till och höll tummarna för att blommorna skulle vara från den jag ville. När jag kom hem hängde det tio rosa rosor på min ytterdörren. Blommorna var från världens bästa sjöman på andra sidan jordklotet.

17. Mitt favoritminne

Min 30-årsfest. Tänk vilken lycka att kunna samla sina vänner och bara njuta av deras sällskap. Att veta att alla är där för min skull. De gillar mig och därför är de här.

16. Min första kyss

Förfärlig. Tyckte det var skitäckligt. Har ändrat mig något sen dess.

15. Mina drömmar

Jag har inga drömmar. Jag är nöjd med mitt liv. Det finns saker jag vill göra men sätter man upp drömmar riskerar man att bli besviken om man inte når dem. Det finns en charm i att inte föreställa sig framtiden på något sätt. Att istället bara flyta med. Att säga ja oftare än nej. Att välkomna förändringar. Att vara spontan. Att vara trygg i att det kommer att bli bra även om det inte kommer att bli på samma sätt.

Jag är rädd för att drömma om någonting, uppnå detta och sedan inte vara nöjd med det. Låt säga att jag drömmer om att få barn. Så får jag barn och sen önskar jag bara att jag var singel och rådde mig själv igen. Det är farligt att drömma om saker. Farligt att önska sig saker. Bättre att vara övertygad om att framtiden kommer att bli bra.

13. Den här veckan

Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra. Med männen alltså.

2.45 i lördagsnatt stod jag på dansgolvet på ett uteställe i stan och dansade. Jag var glad och onykter och tittade mig omkring efter intressanta människor. Bara någon meter bort stod en kille i rutig skjorta vänd snett bort från mig. Han var mycket bekant. Jag hann tänka "det är inte han". Men det var det. Det var den kille som var den första som visade att jag var intressant när jag flyttade till min nya hemstad. Han såg mig, intresserade sig för mig, var nära mig och hade flickvän. Jag föll, fast jag visste att jag inte borde göra det. Jag var inte speciell för honom. Förutom mig fanns det också flera andra som fick hans komplimanger och kramar. Men jag var svältfödd på närhet och kunde eller ville inte stå emot. Han är det största svin jag träffat. Han har varit notoriskt otrogen alla år jag känt honom men uppenbarligen har han något som drar till sig kvinnor.

När han till slut vände sig mot mig såg jag att det var han. Det var minst fem år sedan jag såg honom sist och mitt i vår kram blir det plötsligt tryckare. Kvällens sista dans. Vi klamrar oss fast vid varandra. Jag minns inte vilken låt som spelades. Vi drack vatten i baren. En vakt sa till oss att stället stänger. Förlovningsringen glänste på hans vänsterhand. Vi gick mot min lägenhet i många minusgrader med armarna om varandra. Han följde med mig upp. Och en timme senare gick han igen.

Dagen efter är han tillbaka och om jag inte hade varit sval som en marskväll hade han nog klätt av både mig och sig själv. Hur kan man vara helt sorglös. Hur kan man vara otrogen och dagen efter bara tänka att det här gav mig ny energi, då var det värt det? Hur kan man låta sin förlovningsring röra vid någon annan? Hur kan man ligga i någon annans armar medan ens flickvän jobbar kväll på sjukhuset? Hur kan man åka hem efter närhet med någon annan och laga revbensspjäll och låtsas som ingenting? Jag förstår inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag borde säga nej till honom. Jag har bara sagt nja än så länge. Jag borde inte tillåta att han gör så här mot någon samtidigt som djävulen i mig säger att han får ta ansvar för sitt eget liv, jag bara råkar finns här.

Har inte hört av honom på tre dagar. Funderar på om det kommer att dröja ett par dagar eller flera år innan jag träffar på honom igen.

12. I min handväska

Jag köpte min första handväska för två år sedan, 28 år gammal. Tidigare hade jag allt jag behövde i jackfickorna och såg 10 kilo tjockare ut.

Nu har jag
* plånbok
* nässpray
* pennor
* mp3-spelare
* fluortabletter
* bok med rabattkuponger (kanske min käraste ägodel)
* mobil
* nyckelknippa
* nycklar till skolan
* ett tygfordral till ett paraply
* en avi till ett paket jag borde ha hämtat för länge sen
* noter till revyrep
* namnskylt
* läkerol som jag antagligen aldrig kommer att äta upp
* presentkort på en restaurang i stan
* gamla biljetter till tv-inspelning, Robins
* lypsyl
* använda tågbiljetter
* en Ipren-tablett
i handväskan.

11. Mitt syskon

Ens längsta relationer i livet är oftast de med syskonen. Och då är det tur att jag har ett sådant bra syskon som min bror. Vi skrattar åt samma saker, har samma humor. Vi brukar prata tyska med varandra, det tycker vi är kul. Tyvärr är våra tyskkunskaper inte så stora så efter ett tag tvingas vi övergå till svenska. När vi ringer till varandra brukar vi hitta på att vi är någon annan. Då kan det låta så här:
- Tjena, det är Obama.
- Tjenare! Putin här.
Mycket roligt. En sak som inte är så rolig är att han en gång utplånade mig i Risk medan han nynnade på marschmelodier. Sen fortsatte spelet i tre timmar utan mig. Förfärligt.

Brorsan, kossan. Du är bäst!